En pensionär kommer in när jag håller på att avsluta mina affärer med den unga kassörskan. De får ögonkontakt.
– Du ser bekymrad ut idag, säger hon till honom.
Han ler vemodigt och slår ut med armarna. Jag gissar att han är stamkund.
– Jag kan inte leva utan dig, säger han.
Jag stannar upp med ett paket mellanmjölk i handen.
– Det är inte lätt, säger jag.
– Nä, säger han. Jag får liksom ingen respons …
Så där kan det vara ibland. Vi ler alla tre, lite vemodigt så där. Livet, liksom. Hon börjar sedan slå in nästa kunds varor och han tar en korg och går in i butiken.