Oscar Danielson

På tisdagen gick mathållningen överstyr. Fullständigt. Efter att ha ätit gårdagens makaroner, stenhårt stekta i sin egen gräddsås, kände jag mig alldeles vimmelkantig av näringsbrist. Jag beslöt mig för att börja äta på restaurant. Resten av veckan skulle jag äta på restaurang varje dag. Härligt!

Och nu var det dags att ge sig ut på stan för  att leta reda på semla nummer två. Nu tänker ni kanske att det var väl bara att gå tillbaka till Brödboden där de hade såna supersemlor? Nix. Mitt mål var inte bara att äta en semla om dagen, utan varje semla skulle också ätas på olika konditorier.

Jag gick ut Visbyeftermiddagen. Nu på jakt både efter en semla och en restaurang till kvällen.

Jag kom fram till Visby på småtimmarna natten mellan söndag och måndag. När jag vaknade var jag hungrig så jag gick och handlade. Åt frukost. Åt lunch. Så var det dags för den första semlan.

Man måste äta semlor om det ska bli någonting gjort. Joyce Carol Oates har aldrig ätit någon semla. Ok, resonemanget har sina brister.

Jag måste äta en semla om dagen om det ska bli någonting gjort. Finns gud? Så började jag vandra. Att hitta en semla, i Visby, i mitten av januari – svårt. Men inte omöjligt, en utmaning, och jag älskar utmaningar. Innanför murarna rörde jag mig. Kände mig trygg. Stark. Och snygg. Inte ens mina fiender på östra Södermalm skulle kunna komma åt mig  här. De kunde dra åt skogen. Ingen visste ens var jag var, ännu mindre vad jag gjorde.

Jag tittade. Jag frågade. Jag slutade aldrig hoppas. Och visst hittade jag en semla. Vid Södertorg. På en plats som kallades “Brödboden”. Jag var aldrig orolig. Finns det en semla så hittar jag den.

Och det var en riktigt fin semla. Alldeles nybakad, mandelmassan precis som jag vill ha den. Som ett fluffigt stjärnfall i munnen. Nöjd med min dag gick jag hem och la mig.

Semlan från Brödboden. Här utan lock, jag kunde inte hålla mig.

Men det fanns andra tecken också. Som pekade åt rakt motsatt håll. Den gamla sanningen – åk aldrig till Visby utan att först konsultera stjärnorna – känner vi alla till. Och SJÄLVKLART gjorde jag det. Vad tror ni om mig egentligen? Det mest  tillförlitliga astrot, för oss fiskar åtminstone, finns i Amelia. Så det var dit jag vände mig:

“Din inställning till livet är ganska skön just nu (litet frågetecken där, men det tar sig snart), du vågar gå dina egna vägar (Visby?!) och göra det som verkligen intresserar dig (skriva en historisk roman, jajaja!). En ytterst kreativ och lustfylld period som kan leda till framgångar! (läsare och de riktigt stora pengarna, jag visste det!) Fokusera på: Dina drömmar. Lyckokastet: Dagarna hemifrån …”

Herregud. “Dagarna hemifrån …”. Nästan lite otäckt … Det här kan ju bli hur bra som helst! (Men semlorna, mina vänner. Inte ord om semlorna …)

Aningslös lämnade jag min familj hemma i Stockholm och klev ombord på båten som gud glömde, båten som skulle ta mig till Visby.

Någon stor överraskning var det kanske inte, att allt gick över styr i Visby. Det hade funnits tecken – som jag blundat för. Nu i efterhand förstår jag att det var dumt.
“Ödet” väntar på oss, smider sina planer, oavsett om vi lyssnar eller ej.

I början av det nya året – då man alltid ska vara lite extra uppmärksam på de tecken som gives – gick vi och åt på Bosporen i Leksand. Notan kommer in och totalen visar sig vara – 666.
Varken mer eller mindre.

Det är “någon” som försöker säga mig någonting. “Någon” söker kontakt. Men jag lyssnar inte.
Jag hade ätit en “Bagarens special”. Och för den som tar en pizza med bearnaise finns alltid ett pris att betala. Man kommer inte undan.

Om jag berättar kanske mina vänner slutar ringa, försäljningssiffrorna går i botten, publiken slutar att gå på konserterna, min fru kastar ut mig, jag får bo på gatan, kanske under S:t Eriksbron, om jag har tur, men det blir mer troligt skogen för mig, ensam bland tomtar och troll … jag känner mig osäker. Men vad säger då hjärtat? “Sanningen. Måste Fram.”  Visst är det typiskt?

När jag åkte till Visby förra veckan så var det med den högt satta ambitionen att äta en semla om dagen – på olika konditorier. Det visade sig vara lättare sagt en gjort. Jag ska försöka samla mig och berätta om vad som hände. Ibland känns det lättare om man får lätta sitt hjärta, har jag hört.

Någonting gick fel, fruktansvärt fel, och det är min förhoppning att det ni nu ska få höra stannar mellan oss, detta berättar jag i förtroende. Jag litar på er och hoppas att er dom inte ska alltför hård.

Det här var min utsikt hela förra veckan. Jag ber om ursäkt för det.

Överfört från en gammal VHS av min vän Dicken. Inspelad 1999. Och låten kan ni ju. Jag minns precis hur det kändes, då när jag skrev den, det kändes bra.

Jag fick två biljetter till Lasse på Hovet (av Anders som spelar i bandet), och tog med mig min fru på konsert. Vi kommer inte ut så ofta. Vi satt på läktaren och mumsade på våra chips. Efter en stund titta min fru på Lasse och sa eftertänksamt:

– Jag känner igen den där killen. Jag har sett honom någonstans …

Jag har gjort en skamlös spellista för oss som tycker att Tom Waits är bäst när han håller sig till de vita tangenterna, och knappt har styrfart.

Klicka här och sov så gott.

Jag spelade in “Rickard har gjort slut med Louise”, låten som vi alla räknade med skulle bli mitt stora genombrott. Jag trodde jag hade tänkt på allt. Men det är inte så jävla lätt. Det är alltid någon liten detalj man förbiser.

När jag är klar upptäcker jag att den klockar in på 8.25.

De kommer inte ens att spela den på nattradion. Vilket är synd, för det är en bra låt som kunde piggat upp vilken lastbilschaufför som helst.

På plussidan är att jag äntligen spräckt drömgränsen. Det sades att det inte var möjligt, det kunde inte göras. Men nu är det gjort. Jag har krossat åttaminutersgränsen och kommit ut på andra sidan.

Jag står här och undrar vad jag ska ta mig till.

Tänk på mig nån gång, glöm mig inte. Säg till de andra att jag bara ville väl. Mitt hjärta sjöng, det var stjärnor i mina ögon. Nu är allt förbi. Tack och godnatt.

Den sorts “ikon” jag pratar om, är den som man kan ha på väggen, som kan vaka över och beskydda ens familj, och som oftast föreställer jungfru Maria tillsammans med sin son (Jesus).

Men ny teologisk forskning visar att det går lika bra med Mose Allison.

För en tid sen, när jag skulle gå till Andra på Rörstrandsgatan för att se om jag kunde hitta nåt kul, så var butiken borta. Det var länge sen sist och nu var det för sent.

Förändringsproblemet, tänkte jag. Ständigt detta förändringsproblem. Fan också!

Men så här om dagen, när jag planlöst vandrar omkring i Röda bergen, vad finner jag?

Andra!

Butiken hade flyttat till Rödabergsgatan. Den var visserligen inte öppen (klockan var ju bara 12.30), men snart ska jag gå dit igen och se om jag inte kan hitta Mose Allisons Swingin’ machine. Tänkte ha den som ikon ovanför sängen på mitt nya kontor. Den ska skydda mig mot allt ont.

Så här ser min barnskiva ut:

Den finns att köpa här.

Titta vad som kom med posten i dag. Nu är jag glad igen. Lika glad som Chet.

Höstseglats. Visst låter det mysig?

Jag går upp 5.30. Det gäller att komma iväg i gryningen. Långt hem.

När jag kommer ner till båten är det is på däcket och jag längtar hem. Och så är det nåt fel på motorn. Det sprutar ut bensin ur ett hål på ene sidan. Det är varken bra för mig eller miljön.

Jag tar ett beslut: motorbyte. Har ju en på snurran här. Så pular jag med det en timme medan solen är på väg upp. Men till slut visar det sig att den andra motorn inte går att montera på folkbåten. Jag sätter tillbaka den trasiga motorn och jag längtar hem.

Och ändå är det sol. Träden på öarna skiftar i gult och rött. Sven Barthel hade älskat det här. Men jag hatar varje sekund. För jag vet att förr eller senare kommer jag att behöva motorn. Kanske i Vaxholm. Definitivt i slussen vid Skanstull. Och då är det kört.

Vetskapen om detta lägger sordin på min oktoberseglats. Jag är på väg in i en vansinnig spiral av självömkan och mörka tankar.

Sätter på radion för att skingra tankarna. “Ring P1″. En dam klagar på att brevlådorna sitter för högt. Täppas har svårt att hålla ihop det. Jag står inte ut. Stänger av, stannar hellre i mitt eget mörker.

I Vaxholm stannar jag på en mack och berättar för killen som jobbar där att det finns ett hål i min motor där det sprutar ut bensin, det är därför jag behöver tanka ganska mycket. Jag frågar honom om han kan tänkas veta vad det är för fel på min motor.

Han har inte en susning. Han har sålt glass hela sommaren. Han längtar väl hem precis som jag.

Innan jag sticker letar jag reda på en skruv som jag bankar in i hålet. Och det är med blandade känslor jag noterar att det löser mina problem. Motorn spinner som en katt.

Det är svårt att respektera en … grej, som  man kan laga genom att banka in en skruv i ett hål.

Det är lite slampigt.

En nordost var utlovad, så var det sagt. Men Arne Hagmarker har ändrat sig:  “Nä, vi kör en sydväst istället.” Helt värdelöst om man är på väg åt sydväst. Så det är färdig seglat för min del. Nu är det motor som gäller.

Man ska ändå inte segla i oktober. Jag är emot oktoberseglatser. Jag inser att det ända positiva som kan komma ur en oktoberseglats är en gnällig text. Kanske skulle jag kunna sälja den till en båttidning. Men båttidningar vill säkert ha en mer positiv vinkel på “oktoberseglats”. Så jag får väl lägga upp texten på min blogg istället. Men det är ingen som orkar läsa såna här långa gnälltexter på internet. Folk har slutet läsa för länge sen. På en blogg kan man skriva vad fan som helst, det är ändå ingen som läser.

HELVETE!

Och kallt som fan är det.

I oktober ska båten stå på land. Med en stor presenning över så att man slipper se eländet.

Jag börjar dagen med en kopp kaffe på Stockholms central. Den kostar 38 kronor.

Sedan ett intercity-tåg med röda säten. Jag har en fönsterplats. Pular lite med Lumix-kameran jag köpte i går. Bakom mig sitter en kille och äter chips; den påträngande doften av Sourcream & Onion, den prasslande påsen, smackandet – jag försöker sova en stund.

Efter Karlstad blir det en runda till Restaurangvagnen. Köttfärslimpa.
Till efterrätt m-Hazelnut, mig veterligen en nyhet på marknaden. Gott som fan. Mjölkchokladdragérade hasselnötter. 75 gram i påsen. Perfekt!

I Oslo promenerar jag upp mot Grünerløøka. Går vilse. Frågar en kille som säljer grönsaker på ett torg om vägen. Han tittar på min karta.
– Var är vi? frågar jag.
Han har inte en aning. Inte en susning. Han har aldrig sett en karta förut. Han vrider och vänder på den. Men han säger tvärsäkert att det är alldeles för långt att gå till Günerløøka.
– Du måste ta bussen, du kan inte gå, du är galen.
Men jag går. Och jag kommer fram.

Efter soundcheck äter jag en pizza som kostar 159 norska kronor och sen tar jag en tupplur.

Spelningen går bra. Efteråt får jag höra att jag höll på i två och en halv timme. Men det är obekräftade uppgifter. Kan det verkligen stämma?

Herregud, var ska det sluta.

Uruppförandet av “Rickard har gjort slut med Louise” var väl inte hundraprocentigt. Jag blev lite tagen av texten och stundens allvar och rösten ville inte riktigt bära.

Men annars så. Kul att se alla. Tack för att ni kom.

Efteråt sticker jag till Lorry med Simen, Liv Marit och vår vän sociologen och dricker två snabba öl innan det är dags att sova. Och när jag nästa morgon passerar gränsen till Sverige så utbrister konduktören:
– Welcome to the Kingdom of Sweden!

Se fler bilder här.

Sitter här och repar. Det går bra.

Tänkte mest spela nya låtar, Till exempel “Rickard har gjort slut med Louise”, som sitter som en smäck. Och “Den sorgsne trubadurens allra sista sång”, som även den börjar hitta sin form.

Men jag river väl av några gamla också.

Så vilka vill ni höra, några särskilda önskemål?

Barnteve på udda tider har alltid varit ett vågspel. Men när vi sätter på teven denna eftermiddag är det inte klokt vilken tur vi har! Rorri Racerbil har precis börjat. Lilleman hoppar upp och ner i soffan med höga knälyft – ser lite ut som Ralf Edström när han gjorde något av sina viktiga mål på 70-talet – och skriker:
– Rorri! Räserbil! Rorri! Räserbil!
Jag lämnar Lilleman och Rorri ensamma. De verkar komma bra överens.

Man ska inte lämna små barn ensamma framför teven. Jag vet det. Det är inget jag är stolt över. Men det har hänt förut, och det kommer att hända igen.

Jag ägnar mig åt mitt en stund, i andra änden av huset. Det finns alltid någon liten uppgift åt mig här hemma.

När jag kommer tillbaka till vardagsrummet efter tio minuter har Lilleman sjunkit ihop i soffan, han ser helt färdig ut, konfunderad, och han stirrar på teven med en ganska obetalbar min. Jag förstår varför.

Rorri pratar finska. Store Chris också. De pratar finska allihop. Men det kan ju inte Lilleman veta, än mindre förstå. Lilleman tror att han har blivit galen. I hans ansikte finns lika delar förvirring, skräck – och glädje. För Rorri är ju ändå alltid Rorri.