Oscar Danielson

. from Lovande Projekt on Vimeo.

Gå nu in på min artistsida på facebook och lyssna på “Stockholm i mitt hjärta” så får jag höra vad ni tycker sen. Kunda vara en bra första singel, tycker jag. Det här är väl ändå vad folk vill höra?

Oscar Danielson surfade på Facebook till ett värde av elva miljoner kronor förra året. Sju av tio timmar på nätet hade inte med jobbet att göra. Det framgår av en hemlig rapport om vad Oscar Danielson gör vid sin dator.

Aftonbladet har tagit del av undersökningen som gjordes under februari och mars, samma tid som Oscar Danielson arbetade som intensivast med “Hyllning till kvinnan” och Sverige stod stilla.

Ur resultatet:

Oscar Danielson umgicks med sina vänner på Facebook mer än en och en halv timme varje dag.

Omkring 70 procent av nättrafiken verkade inte ha med jobbet att göra.

Även kafferaster och luncher verkade vara orimligt långa, omkring två timmar per dag.

Oscar Danielson har gjort sig oanträffbar. Inte heller hans mamma har gått att nå för en kommentar.

Nu lanserar jag cykelmössan. Den ersätter den traditionella “cykelhjälmen”.
Hur fungerar det här?
Det är inga konstigheter, inget hokus pokus, bara 100% bomull.
Du kan cykla rakt in i en bergvägg med huvudet före utan att få en skråma.
Börjar säljas på måndag. Uppge koden “Oscar är min kompis”, så får du 20% rabatt.

I’ve seen things you people wouldn’t believe. Attack ships on fire off the shoulder of Orion. I watched C-beams glitter in the darkness at Tannhäuser Gate. Och en gång kom jag till en bensinmack utanför Oslo där bensinen var slut. All those moments will be lost in time like tears in rain …

Producenten ringde förra veckan. Han har fått alla demos, på cd, tio låtar, och nu hade han lyssnat.
“Vi har mycket att prata om”, sa han.

Ola Gustafsson

Vårt hem ser ut som en krigsskådeplats och jag anser att min yngste som har en del av ansvaret. Han sitter mitt på golvet i vardagsrummet omgiven av sina bilar. Man skulle kunna tro att han försökt återskapa den berömda seriekrocken, tidernas största, som inträffade på A2 mellan Hämelerwald och Lehrte i sommaren 2009. Men han har bara lekt lite, inget extra. En dag på jobbet. Jag säger till honom att jag försöker hålla snyggt här hemma, men att han bara stökar till.

– Nähä! säger han.

Okej, gärna för mig, är det så han vill ha det så.

– Joho!

– Nähä!

– Joho!

– Nähä!

Han är outtröttlig, men jag har ett hemligt vapen, jag är både äldre och listigare än honom, ja, man har väl varit med förut. Jag försvinner ut i köket en liten stund, men plötsligt rusar jag in igen:

– Joho!

– Nähä!

– Joho!

– Nähä!

– Joho!

– Nääääää!

Det är bara att ge sig. Det är verkligen inte lätt att klå Lilleman i ett nähä-joho-battle.

Det kommer in en man med träskor, scaniakeps och jensväst på sig. Utan någonting under. Han undrar om det finns några böcker om lastbilar inne. Bibliotekarien ser efter i datorn. Tyvärr inte. Men hon kan beställa hem. Det finns många att välja mellan. Hon börjar läsa från skärmen. Han lyssnar, står med båda händerna vilande på disken, ser rakt in i väggen bakom henne och hans läppar rör sig långsamt då han upprepar de fantisieggande titlarna för sig själv, smakar på dem, en efter en, allt eftersom hon läser dem för honom. Till slut fastnar han för Scania – En krönika.

Till följd av allt som hänt förlorar Oscar Danielson över 100 miljoner kronor varje dag, uppger Svenska trubadurers riksförbund.

Men näringsminister Maud Olofsson tänker inte hjälpa till.

– Risken när stater går in med statsstöd är att det blir en osund konkurrens. Därför vill vi hela tiden undvika ett statsstöd, säger Maud Olofsson till Västerbottens-Kuriren.

Men näringsminister säger till TT att hon inte är emot statsstöd till Oscar Danielson i alla lägen. Men ska det bli tal om ett krisstöd måste det ske samordnat, på europeisk nivå.

Tysklands kulturminister Peter Ramsauer meddelade i går att den tyska regeringen dock inte tänker bidra med några pengar till Oscar Danielson.

Det kanske största problemet för Oscar Danielson nu är likviditeten, att ha nog med pengar för att klara de löpande utgifterna i ett läge där intäkterna uteblir.

Ett definitivt beslut måste fattas på EU-nivå, eftersom allt statsstöd till Oscar Danielson är hårt reglerat i EU:s lagstiftning. Unionens kulturministrar kommer att diskutera frågan vid ett senare möte.

– Jag klarar mig ett tag till, säger Oscar Danielson till Sydsvenskan. Jag jobbar med olika scenarier som inbegriper allt från avyttring av instrument  till kortare låtar.

Jag skulle inte sälja min värsta ovän till Spyker och den där Victor Muller. Men om han lägger ett bra bud på restupplagan av Johannas backe ska jag inte vara omöjlig.

Det är klart att det kommer svåra dagar också, men då tänker jag att jag får inte ge upp, måste kämpa, för om inte jag tar tillbaka Hyllningen till kvinnan från Artisten som inte får nämnas vid namn och de andra mörkermännen, vem ska då göra det?

Det här är Frans Haraldsen.

Det var han som var ute på den omtalade vardagsrumsturnén förra året, kanske ni minns, jag var grön av avund. Frans, eller “Frasse” som vissa säger, skriver korta, snillrika låtar. En av dem heter “Perfekt” och är exakt tre minuter lång.  Jag har mycket att lära av Frans. Dessutom har han en ny skiva på gång, och tatueringar (se bild).
Missa inte när jag spelar tillsammans med Frans Haraldsen på den nyöppnade musikscenen Regents Pub, Regeringsgatan 88 i Stockholm i morgon onsdag.
Klockan 20.00. Kom i tid. Det börjar i tid.
Och det är troligen min enda spelning i Stockholm i vår.

På tisdagen gick mathållningen överstyr. Fullständigt. Efter att ha ätit gårdagens makaroner, stenhårt stekta i sin egen gräddsås, kände jag mig alldeles vimmelkantig av näringsbrist. Jag beslöt mig för att börja äta på restaurant. Resten av veckan skulle jag äta på restaurang varje dag. Härligt!

Och nu var det dags att ge sig ut på stan för  att leta reda på semla nummer två. Nu tänker ni kanske att det var väl bara att gå tillbaka till Brödboden där de hade såna supersemlor? Nix. Mitt mål var inte bara att äta en semla om dagen, utan varje semla skulle också ätas på olika konditorier.

Jag gick ut Visbyeftermiddagen. Nu på jakt både efter en semla och en restaurang till kvällen.

Jag kom fram till Visby på småtimmarna natten mellan söndag och måndag. När jag vaknade var jag hungrig så jag gick och handlade. Åt frukost. Åt lunch. Så var det dags för den första semlan.

Man måste äta semlor om det ska bli någonting gjort. Joyce Carol Oates har aldrig ätit någon semla. Ok, resonemanget har sina brister.

Jag måste äta en semla om dagen om det ska bli någonting gjort. Finns gud? Så började jag vandra. Att hitta en semla, i Visby, i mitten av januari – svårt. Men inte omöjligt, en utmaning, och jag älskar utmaningar. Innanför murarna rörde jag mig. Kände mig trygg. Stark. Och snygg. Inte ens mina fiender på östra Södermalm skulle kunna komma åt mig  här. De kunde dra åt skogen. Ingen visste ens var jag var, ännu mindre vad jag gjorde.

Jag tittade. Jag frågade. Jag slutade aldrig hoppas. Och visst hittade jag en semla. Vid Södertorg. På en plats som kallades “Brödboden”. Jag var aldrig orolig. Finns det en semla så hittar jag den.

Och det var en riktigt fin semla. Alldeles nybakad, mandelmassan precis som jag vill ha den. Som ett fluffigt stjärnfall i munnen. Nöjd med min dag gick jag hem och la mig.

Semlan från Brödboden. Här utan lock, jag kunde inte hålla mig.

Men det fanns andra tecken också. Som pekade åt rakt motsatt håll. Den gamla sanningen – åk aldrig till Visby utan att först konsultera stjärnorna – känner vi alla till. Och SJÄLVKLART gjorde jag det. Vad tror ni om mig egentligen? Det mest  tillförlitliga astrot, för oss fiskar åtminstone, finns i Amelia. Så det var dit jag vände mig:

“Din inställning till livet är ganska skön just nu (litet frågetecken där, men det tar sig snart), du vågar gå dina egna vägar (Visby?!) och göra det som verkligen intresserar dig (skriva en historisk roman, jajaja!). En ytterst kreativ och lustfylld period som kan leda till framgångar! (läsare och de riktigt stora pengarna, jag visste det!) Fokusera på: Dina drömmar. Lyckokastet: Dagarna hemifrån …”

Herregud. “Dagarna hemifrån …”. Nästan lite otäckt … Det här kan ju bli hur bra som helst! (Men semlorna, mina vänner. Inte ord om semlorna …)

Aningslös lämnade jag min familj hemma i Stockholm och klev ombord på båten som gud glömde, båten som skulle ta mig till Visby.

Någon stor överraskning var det kanske inte, att allt gick över styr i Visby. Det hade funnits tecken – som jag blundat för. Nu i efterhand förstår jag att det var dumt.
“Ödet” väntar på oss, smider sina planer, oavsett om vi lyssnar eller ej.

I början av det nya året – då man alltid ska vara lite extra uppmärksam på de tecken som gives – gick vi och åt på Bosporen i Leksand. Notan kommer in och totalen visar sig vara – 666.
Varken mer eller mindre.

Det är “någon” som försöker säga mig någonting. “Någon” söker kontakt. Men jag lyssnar inte.
Jag hade ätit en “Bagarens special”. Och för den som tar en pizza med bearnaise finns alltid ett pris att betala. Man kommer inte undan.

Om jag berättar kanske mina vänner slutar ringa, försäljningssiffrorna går i botten, publiken slutar att gå på konserterna, min fru kastar ut mig, jag får bo på gatan, kanske under S:t Eriksbron, om jag har tur, men det blir mer troligt skogen för mig, ensam bland tomtar och troll … jag känner mig osäker. Men vad säger då hjärtat? “Sanningen. Måste Fram.”  Visst är det typiskt?

När jag åkte till Visby förra veckan så var det med den högt satta ambitionen att äta en semla om dagen – på olika konditorier. Det visade sig vara lättare sagt en gjort. Jag ska försöka samla mig och berätta om vad som hände. Ibland känns det lättare om man får lätta sitt hjärta, har jag hört.

Någonting gick fel, fruktansvärt fel, och det är min förhoppning att det ni nu ska få höra stannar mellan oss, detta berättar jag i förtroende. Jag litar på er och hoppas att er dom inte ska alltför hård.

Det här var min utsikt hela förra veckan. Jag ber om ursäkt för det.

Överfört från en gammal VHS av min vän Dicken. Inspelad 1999. Och låten kan ni ju. Jag minns precis hur det kändes, då när jag skrev den, det kändes bra.