Oscar Danielson

Jag kom fram till Visby på småtimmarna natten mellan söndag och måndag. När jag vaknade var jag hungrig så jag gick och handlade. Åt frukost. Åt lunch. Så var det dags för den första semlan.

Man måste äta semlor om det ska bli någonting gjort. Joyce Carol Oates har aldrig ätit någon semla. Ok, resonemanget har sina brister.

Jag måste äta en semla om dagen om det ska bli någonting gjort. Finns gud? Så började jag vandra. Att hitta en semla, i Visby, i mitten av januari – svårt. Men inte omöjligt, en utmaning, och jag älskar utmaningar. Innanför murarna rörde jag mig. Kände mig trygg. Stark. Och snygg. Inte ens mina fiender på östra Södermalm skulle kunna komma åt mig  här. De kunde dra åt skogen. Ingen visste ens var jag var, ännu mindre vad jag gjorde.

Jag tittade. Jag frågade. Jag slutade aldrig hoppas. Och visst hittade jag en semla. Vid Södertorg. På en plats som kallades “Brödboden”. Jag var aldrig orolig. Finns det en semla så hittar jag den.

Och det var en riktigt fin semla. Alldeles nybakad, mandelmassan precis som jag vill ha den. Som ett fluffigt stjärnfall i munnen. Nöjd med min dag gick jag hem och la mig.

Semlan från Brödboden. Här utan lock, jag kunde inte hålla mig.

Detta inlägg skrevs torsdag 4 februari 2010 kl 8:11 och finns i kategorin Blandat. Du kan följa kommentarer till detta inlägg genom RSS 2.0 feed. Du kan lämna en kommentar, eller trackback från din webbplats.