Hannas show på Mosebacke
Det är fredag och premiär på Hannas show. Inte varje dag man går på show. Klart man är lite nervös.
Att låtarna är ok, det vet jag. Herregud, det är ju jag som har skrivit dem!
Och allt jag tar i blir till guld. Det sa jag till Hanna när hon frågade om jag ville skriva låtarna: ja, är det succé du är ute efter, sa jag, då har du ring rätt kille.
Men resten av showen. Jag har inte en aning om vad som väntar, det har ryktas om striptease … Jag är skitnervös.
Två snabba öl och så är det bara att hålla tummarna.
Kom i gen nu Hanna!
Till min stora lättnad så är Hanna lysande. Att hon kunde sjunga visste jag redan, men hon är rolig också.
Och Anna Granath, som har skrivit pratorna, hur bra är hon?
Toppenbra. Och bandet sköter sig så fint också.
Jag är stolt över Hanna.
Att jag sen gör jag bort mig lite när jag ska vara med på sista låten, det är en annan historia. Jag är inte den där självsäkra, skönsjungande killen som ni är vana vid att se. Jag är killen som har druckit några öl, sjunger falskt och inte kommer ihåg texten.
Men det gör ju inget! Det här är Hannas kväll. Och efteråt blir jag ordentligt full och sentimental. Vilken grej. Hanna står en bit bort och signerar skivor, hon säljer väl lika många på en kväll som jag gör på två år. Jag står och hänger på Pierre. “Ser du tjejen där borta, va? Det är Hanna Hedlund. Hon är jävligt bra ska du veta! Och det är MIN Hanna! Hajjaru?” Pierre fattar precis, men han måste gå hem till familjen nu, tyvärr. Hej då. Ja ja, där borta står i alla fall några andra jag känner, ska bara köpa en öl, sen ska jag säga dem ett par sanningens ord.
Oscars Hanna