Nej, jag är inte på kontoret. Men jag är i närheten.
Jag ligger i gräset och lyssnar på Stockholm.
Jag hör småfåglar. Ett flygplan på väg mot Bromma. Två ryssar som sitter en bit bort och dricker öl. Och måsar. (Oroväckande nära. En mås sket på mig en gång när jag stod i kö för att köpa […]
Efter sedvanlig stil och elegans vid sjösättningen sitter jag och torkar i solen.
Ett fullgott alternativ till en dag på jobbet är en dag på varvet.
Där finns alltid att göra.
Varje gång man vårrustar båten så förkortar man sitt liv. Jag har en bottenfärg som inte får säljas till privatpersoner. Den är giftig. Det är samma färg som används på oljetankers. Ingenting kan leva på den. Att måla ett […]
Jag är helt slut när jag kommer till kontoret. Om jag ska kunna jobba måste jag sova först. När jag lagt mig ner på golvet slår det mig att jag glömde andra versen till Norska gränsen härom veckan. Och det är ju synd, eftersom det är den kanske allra bästa.
“Och så gillrar jag en fälla […]
Något slokörad sitter jag på bussen.
En äldre kvinna betraktar mig med ett återhållet leende. Till slut måste jag fråga:
– Vad är det?
– Ingenting, säger hon.
– Kläm fram det bara! Jag ser ju att det är nåt.
– Ja, förlåt, säger hon. Men … men, det är bara det att du har så fin hy.
Det här är […]
Jag tar trappan upp till Lp-foto på Regeringsgatan.
Det är Werner själv som står i butiken. Werner – kameraexperten. En av de få i det här landet som fortfarande kan laga en kamera. (Var i helvete är det här landet på väg?)
– Hej, säger jag. Det var min kamera du lagade härom veckan. En A1:a. Kommer […]
Kanske skulle ta en repa till kontoret i alla fall. Varför inte. Kan ju alltid göra några ärenden på vägen dit.
Åker in till stan. Hämtar korten på Odenlabb. Bilderna är bra, det var värst, jag känner mig som en fotograf. Går in på ett litet antikvariat inte långt från Odenplan. Mannen som har antikvariatet beter […]
Det var en räkning som inte var betald.
“Det är ett tecken på bristande insikt att anklaga andra för det som drabbar en. Den som har börjat vandringen på den filosofiska bildningens väg anklagar bara sig själv, och den utlärde anklagar varken sig själv eller någon annan.”
Epiktetos
Jag tror att mannen från Toulouse försöker sätta press på mig. Han har stängt ner vår domän vesper.se. Titta själva så får ni se. Ingen mail längre. Ingenting. Jag är lite friare, men också lite mer förvirrad. Jag förstår inte vad han ska med mig till. Han verkar ju kunna det här själv. Det är […]
Det var länge sedan jag var kontoret. Jag kanske borde åka dit och vattna blommorna. Eller slänga dem. Imorgon åker jag dit. Om det inte dyker upp någonting annat. Daniel kanske ringer.
Någon trädgårdsmästare blir jag aldrig. Mina äppelträd ser anklagande på mig varje gång jag närmar mig. Jag har beskurit dem. Det var i höstas, jag tror att de dog.
Nu när det varit påsk, har jag haft gott om tid att se mig omkring i trädgården. På buskar och träd finns knoppar. Men äppelträden uppvisar inga […]
Här klingar löften falskt. I den mån de klingar alls. Här trillar kilon av, här blir man tjusig och smal. Här finns ingen tröst att få. Här finns inga mål att nå. Ingenting att hoppas på. Ingenstans att gå. Här finns mossa. Här finns sten.
(Det här var sista delen i veckans påsksaga, Norska gränsen, […]
Ja, nu är jag ensam. Jag träffar bara en och annan norrman ibland. Men då skickar jag tillbaks han, samma väg han kom. Inget prat. Bara jag.
Här finns en husvagn. Tio katter och ett potatisland. Långt, långt bort där inga signaler når fram. Bortom bergen, invid norska gränsen, i väglöst land.
I en ful och tarvlig skog dit sällan någon går, där kan man sitta på en sten och umgås med sig själv. Man får se vad det kan ge, man får se om man står ut. För här finns tid att tänka tankarna till slut. Här finns kottar. Här finns trän.
Jag berättade för vännerna om min stora plan. De skrattade och sa: “Det där är bara drömmar, det blir aldrig av.” Men se, nu faller mörkret. Det är en klar och tydlig signal att det är dags att koppla av. Här finns inga krav. Här finns bara katterna och jag.