Håller drömmen vid liv och hoppas på det bästa.

Galamiddag med guldgänget

Oslo S

Hønefoss är en central knutpunkt i östra Norge.

Kvällens scen.

Oslo. Som jag minns det väder- och prismässigt från i förmiddags. Men mycket kan ha hänt sedan dess.

När jag lirar ska det vara mörkt. Är det inte det så har jag alltid med mig grejer som löser problemet.

Barmorgon. Först på plats.

Full fart till posten med veckans beställning. Nu kan man unna sig lite fredagslyx med gott samvete.

Förvirrad

Ljungdalen

Man är artist, man är på turné. Man råkar ut för de mest märkliga saker. En sommar ska jag åka till Norge – ett ruffigt, långsmalt land till vänster om Sverige – och spela. Jag packar min väska, tar gitarren under armen och ger mig av. Eftersom jag ska vara gästartist på en mycket populär norsk artists turné, så behöver jag inte snåla. Alla resekostnader, och mer därtill, ska ersättas. Jag har bokat en riktigt fin flygbiljett.

Jag känner mig som en kung där i avgångshallen, checkar inte in något bagage, travelling light är min melodi och den enda kön jag behöver stå i är den till säkerhetskontrollen. Jag blinkar lite till tjejen som övervakar det hela. Min gitarr åker in i en stor mystisk högteknologisk apparat och väskan följer efter. Jag går igenom en portal – inte olik en sån där ”stargate” som man kan se på TV6 på förmiddagarna – medan två beväpnade män stirrar på mig. De ser inte ut att ha särskilt lång startsträcka. Mer än två sekunder skulle de inte behöva för att kasta sig över mig och skjuta mig i nacken. Men det går bra.

Jag tar min gitarr och då hör jag en vacker röst som säger:

– Är det här din väska?

Det är ytterliggare en kvinna i uniform, men den här har tagit av sig kavajen och har skjortan instoppad i de blå byxorna. Jag ler enfaldigt. Att det är min väska kan jag ju inte neka till. Hon lägger en hand på den och ser på mig med sina isblå ögon.

– Det är inte så att du har en stor, maffig kniv i väskan? frågar hon.

För effektens skull så drar jag på svaret ett ögonblick innan jag utropar:
– Det kan du hoppa upp och sätta dig på att jag har!

Hon skakar på huvudet och öppnar dragkedjan, stoppar ner handen och rotar runt en stund. Så drar hon upp min kniv och håller den framför sig. Det stora bladet blänker i den starka belysningen och allting tycks stanna upp omkring oss. En av vakterna tar ett steg närmare och lägger en hand på sitt vapen. Det är då jag förstår vad det handlar om. Ett missförstånd!
– Jaha…, säger jag. Du tänker så. Du tror att jag ska kapa planet?

– Den här behåller vi, säger hon.

Jag är tvungen att förklara mig.

– Inte ska jag kapa planet, säger jag och skrattar. Tycker du att jag ser ut som en flygplanskapare? Nej, just det, jag tänkte väl det. Jag ska ha den till knivskämtet.

– Knivskämtet?

Hon ger mig en hastig blick. Så tittar hon liksom förhäxad på kniven igen, vänder och vrider på den. (Det är en stor jävla kniv).

– Jo, jag ska spela i Norge i kväll, och har förberett ett litet skämt. Mellan två låtar ska jag säga att jag ringde min mamma för att få några tips om vad som kan vara bra att ha med sig när man ska resa till Norge. Och då räknar hon upp några saker jag måste ha med mig: extra kalsonger, en tandborste, en ren skjorta och en del annat. ”Och en kniv”, säger mamma. ”Kniv?” säger jag. ”Du åker inte till Norge utan kniv!”, säger hon. ”Norge är ett jävla land.” ”Men jag har ingen kniv”, säger jag. Och det är nu det roliga kommer. Jag låtsas att jag är min mamma, drar blixtsnabbt fram kniven och säger: ”Ta min!”

Jag ser mig om. En av vakterna skrattar till, men slutar när den andre ger honom en blick. Kvinnan i uniformen skakar bara på huvudet och lägger in min kniv i ett skåp. Hon tar min kniv. Otroligt. Helvete! Jag får resa till Norge obeväpnad.

Äntligen har jag lagt vantarna på Taylor Swift-appen. Oändliga möjligheter. Awesome!

Alla har ett pris.

I mitt förrförrförra liv var jag förälskad i den här flickan. Men minnet spelar mig ett spratt och jag minns inte längre hennes namn.